Kolbäcks gästgifveris skjutsförening

Logga

Om man forskar på Kolbäcks historia inser man snart att skjutsföreningen har spelat en avgörande roll för samhällets utveckling, som när man i slutet av 1800-talet trots hård konkurrens lyckades få järnvägen att dras genom Kolbäck. Allt började dock med lagen om skjutstvång.

1. Lagar som styrde skjutstvånget
2. Om livet på en gästgifvaregård på 1800-talet
3. Skjutslag bildas 1844
4. Skjutslaget köper Gästgifvaregården
5. Skjutslaget söker arrendator 1887
6. Kolbäcks gästgifveris skjutsförening bildas 1896
7. Diversehandeln byter ägare 1899
8. Kolbäcks gästgifveris skjutsförening likviderad 1951
9. Foton: Gästgivargården på 1920- och 1950-talet.

1)
En lag om hållskjuts infördes år 1696 som innebar att bönderna var skyldiga att förse gästgiverierna med hästar och att skjutsa resande. I tur och ordning skulle varje bonde en viss dag infinna sig med ett visst antal hästar. Ett tillägg till lagen om hållskjuts kom 1844 då ett Kungligt brev tillkännagav att skjutsbesväret kunde överlåtas till en entreprenör.

Skjutstvånget sågs av bönderna som en tung pålaga då det tog arbetet från gården till ibland sysslolöshet vid gästgiverierna. De resande klagade också över dåliga hästar och usel service.

2)
Om livet på Gästgifvaregården på 1800-talet

ee
Godsägare Eric Ericsson på Kyrkbyn

Gästgifvaregårdarna fick under åren många funktioner, som hästbytesplats, tingsplats, handelsbod och byns samlingspunkt. Eric Ericsson, född 1834 i Forsta, berättar i sina memoarer han skrev 1913 om vad han sett och hört om livet vid Kolbäcks gästgifvaregård. Här är hans berättelse:

Om Kolbäcks krog och gästgivaregård skulle det kunna vara mycket att skriva om. Där var en samlingsplats för allt slödder. Man fick se det som nutidens folk (1913) skulle rygga tillbaka inför.

Resande som for i två- och trespända åkdon. Diligenser som gick med fyra hästar i bredd från Stockholm till Malmö och Göteborg fram och åter två gånger i veckan. De var svåra att möta på de smala vägarna, det var bäst att köra ur vägen långt före, köra in i skog eller ut på gärdena eller i värsta fall i diket. Det skedde många olyckor men det fäste sig ingen vid.

Vid gästgivaregården var det alltid roligt med alla möjliga slags folk och resande. Ja stackars den bonde som inte tog av sig hatten då han talade vid den herre han skulle skjutsa, då fick han en orre. Där var skjutsbönder eller hållbönder som det då hette, vandrande gesäller i mängd, gamla lantvärnister och tiggare i mängd, som gick och tiggde ihop till bröd, som sedan förvandlades till brännvin. Dessutom var det kungsskjutsar.

Kommer särskilt ihåg då Carl XIV Johan reste förbi här. Det var då han 1838 reste till Norge. Det var en rörelse som ingen nu levande kan göra sig en föreställning om. Han hade en tross på 200 hästar och rörelsen räckte ett par dagar. Först kom köksvagnar och annat. Till sist kom kungen själv med en obeskrivlig ståt, herrar i lysande uniformer av guld och det var svårt att urskilja vilken som var kungen.

Man kan förstå vilken uppståndelse det var vid sådana tillfällen. Landshövdingen red i spetsen för kungsvagnen inom sitt län och kronofogdarna red före, var och en inom sitt fögderi. Det var inte långt mellan skjutshållen Västerås, Dingtuna, Kolbäck, Björka i Munktorp och sedan Östtuna i Björskog, men det gick fort, svetten rann av djuren.

Och ett sådant väsen det var vid ombytet av hästar. Kuskar och länsmän ofta i gräl, det var ingen som ville krusa. En massa skjutsbönder och tiggare i långa banor och där ibland en massa lantvärnister, som varit med i finska kriget. Dessutom många av ortsbefolkningen som åkt och gått långa vägar för att se kungen. Det kunde inträffa att han tittade ut, så att någon fick se honom, ja det föreföll som han skulle vara ett riktigt vidunder.

Det må skrivas hur mycket som helst om dessa resor, men det kan inte göras en föreställning om hur det verkligen gestaltade sig. Ja sådan var tiden då.

– – – 0 – – –

3)
Representanter för de många skjutsskyldiga gårdarna från socknarna Munktorp, Kolbäck, Svedvi, Säby, Berg och Rytterne samlades på Kolbäcks gästgifvaregård den 23 september 1844 för att organisera en entreprenadverksamhet i Kolbäcks skjutslag.

4)
Den 20 februari 1845 utlyste Landshövdingsämbetet auktion på skjutsbesväret vid Kolbäcks gästgifvaregård.

Redog�relseNertecknat av kronofogde Johan David Iverus.

På auktionsdagen var där bara en intressent som anmälde sitt intresse att överta skjutshållet, gästgivaren själv, tillika länsman, Gustaf Birger Nordeman. Han villkorade dock budet med att en avgift skulle utgå för de berörda hemmanen.

För gårdar som enligt lag måste tillhandahålla skjuts kanske det var värt en slant att slippa det lagstadgade skjutshållet.

Efter auktionen iscensattes en uppgörelse som tidigare träffats. Den gick ut på att Skjutslaget köpte Gästgifvaregården av Gustaf Nordeman. I uppgörelsen ingick dock att han fick disponera egendomen under fem år men att ingen avgift skulle tas ut från hemmanen under den tiden.

1890Gätgifvaregården vid tiden för övertagandet.

5)

arrendeAnnons i Westmanladns läns tidning torsdagen den 19 november 1887.

Gustaf Nordeman blev således 1845 Kolbäcks skjutsbolags första arrendator av Gästgifvaregården. En annan arrendator, 40 år senare, var Carl Norlin, född 1839 i Munktorp och gift med Carolina Cristina Pettersson, född 1844 i Säby. Paret hade en son, Carl Alrik, född 1875 i Kolbäck.

År 1887 försattes dock ovan nämnda gästgivare Carl Norlin i konkurs. Detta föranledde Kolbäcks skjutsbolag att annonsera efter ny arrendator. Annonsen ger en inblick i skjutsbolagets omfattande egendom. Efter konkursen bodde familjen Norlin kvar på Gästgifvaregården till i början på 1900-talet då de flyttade till Eskilstuna.
Läs hela annonsen.

6)
Entreprenadlagen stramades upp 1895 då föreningar måste registreras. Den 15 och 30 december 1896 samlades åter representantskapet för skjutslaget. Där antogs stadgar för ombildande av skjutslaget till Kolbäcks gästgifveris skjutsförening, utan personlig ansvarighet.

M�rke

Den 16 januari 1897 tillskrev Kolbäcks gästgifveris skjutsförening Kungens befattningshavare för att vördsamt anhålla om registrering av föreningen.

I skrivelsen återfinns följande text:
Föreningen har till ändamål medelst utarrendering av sin fastighet söka åt deltagarna bereda frihet från den deras hemman åliggande skyldigheten att ansvara för skjutsens bestridande vid Kolbäcks Gästgifvaregård, börande således den till arrendator av gästgifvaregården antagna person förbindas, att i hvad på honom ankommer ikläda sig de skjutsskyldiga hemmanens besvär med gästgifveri- och skjutshållningen.

Vidare angavs att Skjutslaget den 27 mars 1845 och den 28 februari 1861 köpt betydande markområden, cirka 150 tunnland, från gårdarna Herrevad och Vallby. Skälet till markköpen torde ha varit naturtillgångarna som ån och grusåsen. Hemmanen gavs sedan möjlighet att hämta grus från åsen under reglerade former.  Markområdet i fråga blev senare Kolbäcks stationssamhälle.

7)
På gästgifvaregården fanns också en diversehandel. Därom vittnar nedan annons. Handelsmannen Johan August Wallin var även engagerad i Kolbäcks cementgjuteri och, kan man förmoda, en samhällsbyggare i likhet med Eric Ericsson.

AffärWestmanlands läns tidning den 25 april 1899.

Johan August Wallin, som ville överlåta affären, bodde med sin hustru Augusta Evelina och sönerna Erik Gunnar och Johan Harald på gästgifvaregården. Johan August var född 1861 i Lillhärad och dog 1944, då boende i Amsta.

Karl Vilhelm Kärrström, som övertog verksamheten, bodde på Nybro med hustru och en son. Karl var född 1849 i Askersund och dog 1923 på Herrevadsstrand i Kolbäck.


ee
Johan August Wallin. Foto Gustaf Åhman 1931

8)
År 1933 upphörde förordningen för gästgiveri- och skjutsskyldigheten. Den sista affären i Kolbäck gjordes så sent som 1950, då Hallstahammars kommun köpte gästgiveriet med mark och byggnader. Året därpå upplöstes Kolbäcks gästgifveris skjutsförening, som blev den sista skjutsföreningen i Sverige. Gästgiveriet övergick i privat ägo 1985.

likvidation På Kolbäcks gästgivaregård 1951.

Kolbäcks gästgifveris skjutsförenings likvidatorer.
Stående från vänster:
Lantbrukare Erik Gustaf Pettersson, Norr Sylta Munktorp.
Nämndeman Erik Olof Jansson, Hägersta Munktorp.
Lantbrukare Johan Gustav Gustafsson, Bålsta Munktorp.
Lantbrukare Nils Allan August Pettersson, Norrby Berg.
Sittande från vänster:
Lantbrukare Johan August Andersson, Vänsta Kolbäck.
Nämndeman Gustaf Magnus Holm, Årby Hallstahammar.
Nämndeman Johan Gunnar Carlsson, Sylta Rytterne Strömsholm.
Lantbrukare Johan Emanuel Johansson, Löpdal Säby Kolbäck.

9)

eeGästgivargården på 1920-talet

 

gästis
Kolbäcks gästgivaregård, upprustat efter Hallstammars kommuns köp 1950.
Ekonomibyggnaderna revs 1962.

Kolbäck i maj månad 2024
Kurt Larsson

Ett tack till Bo Danielsson på Riksarkivet i Uppsala, Johann Frimmel samt Lasse Andersson.

Från 1906 togs f:et bort i stavningen gästgifvaregård.