Lars-Åke Flodström fortsätter från del 1
Förväntningar fanns hos oss alla inför varje ny säsongspremiär. Förberedelserna pågick både ute och inne: varor skulle beställas, personal och vakter rekryteras och de nödvändiga tillstånden för offentliga tillställningar sökas. Basar- och kioskvarorna skulle plockas upp och ställas i ordning på hyllorna.
Själv bär jag med mig minnet av de ljumma sommarkvällarna när folkmassorna strömmade till. Så snart ytterdörren öppnades möttes man av en virvlande symfoni av dofter – parfym, cigarettrök och den sötaktiga hägg- och syrendoft som låg som ett mjukt flor över hela parken.
Gösta, varma hälsningar Anita Lindblom
Artister, ja – under de där två decennierna hann de flesta av landets mest älskade namn kliva upp på scenen i vår lilla park. Här ser du ett signerat foto från 1966 av en av pappas stora favoriter: Anita Lindblom, strålande och självklar i sin glans.
Lyckligtvis hade vår kära mor den fina vanan att klippa ut tidningsreportage med de vackraste bilderna från parkens nystart. I intervju efter intervju fick pappa berätta om den positiva utvecklingen, den växande stoltheten och den spirande framtidstro som kom att prägla hela verksamheten.
En sommareftermiddag 1969 ringde turnéledaren för Emile Ford och frågade om de kunde få komma lite tidigare, bara för att hinna ”repa” några nya låtar. Jag minns hur jag först lade en av hans skivor på grammofonen, öppnade sovrumsfönstret – och i nästa ögonblick hörde hans röst klinga utanför, levande och alldeles verklig. Det var som om musiken själv hade klivit ut ur högtalaren och in i vår trädgård.
Folkparkernas Artistförmedling har genom åren varit en strålande språngbräda för unga artistförmågor, en plats där de kunnat visa upp sig inför landets erfarna ”folkparksgubbar” och nyfikna nöjesjournalister. Vilken stad som fick stå värd för detta forum växlade från år till år, men just i år är det sextiosju år sedan Västerås Folkets Hus hade den stora äran att arrangera det.
Det var också i Västerås som både pappa och mina bröder för allra första gången fick se och höra två blivande storstjärnor: Bosse Parnevik och barytonsångaren Gunnar Wiklund. Själv lyssnade jag redan då ofta på Wiklunds första hit, ”Min lilla stad”, som strömmade ur radion och fyllde rummen med en stilla längtan. Och den som ville följa evenemanget närmare kunde senare läsa fina reportage i Folkparkernas egen tidning, Scen & Salong.
Mitt eget och mina syskons musikintresse fick förstås en extra skjuts när familjen flyttade till parken. Hemma stod P1 ofta på i bakgrunden under den dagliga ”Grammofontimmen”, och på söndagarna väntade vi troget på ”Gamla skivbekanta”.
Jag minns hur jag redan före första klass slog på radion lagom till klockan tolv, för att höra stadshustornets klockringning följd av ”Dagens dikt” – en liten högtidsstund mitt i vardagen. Och som om inte det räckte sjöng pappa dessutom i flera år i Säby Manskör, vilket fyllde huset med ännu mer musik.
Bill Haley & his Comets i Kolbäck 9/7 1969.
Tack för en rockig kväll hoppas vi ses nästa sommar.
Efter att rockmusiken fått sin pånyttfödelse 1968 är jag både glad och stolt över att parken lyckades engagera den legendariska Bill Haley and his Comets den där ljuvliga julikvällen 1969. Det var ren och skär lycka att få se dessa pionjärer kliva upp på vårt scengolv, bara några meter ifrån oss, och stanna till vid glipan i ridån för att kika ut över det förväntansfulla publikhavet – fullt medvetna om hur allt hade börjat femton år tidigare med ”Rock around the Clock”.
Scenöppningens ridå. Foto: Kjell-Ove Flodström 1972
Pappa var trött men nöjd när den nya scenutrustningen kom under vintern 63–64. Han hade lagt all sin lediga tid på att bygga och sätta ihop allt, ibland med hjälp av oss söner. Det var mycket som skulle göras – dekor, sidostycken, tak, bakre ridå, ljusramper, ridå och nya rep, och säkert en hel del till.
Under våra tjugotvå år i parkens tjänst genomgick förstås även dansmusiken sina återkommande förnyelser. För min egen del är minnena allra starkast från de sena 50-talssäsongerna, när gästande storband förgyllde kvällarna och skänkte dansbanan en glans som ännu dröjer sig kvar – som ett varmt skimmer över tiden.
Pappa var ibland inte helt nöjd med vissa låtval i orkestrarnas repertoarer. ”För mycket sävlig musik”, brukade han muttra. ”När folk i bilarna utanför entrén hör det här, då åker de vidare till nästa park!” Då tog han helt enkelt stegen upp bakom musikestraden och påtalade, med sin stillsamma men bestämda auktoritet, vikten av att bjuda publiken på låtar med lite mer fart och glöd.
Som sist född i syskonskaran insåg jag allt mer under årens lopp hur betydelsefull den hjälp varit som mina två äldre syskon, Kerstin och Karl-Gösta, bidrog med under de första åren. Det handlade både om barnpassning och städhjälp till mamma inför och efter föreställningarna i parken.
Karl-Göstas kunskaper inom bokföring och parkens ekonomi blev under ett drygt decennium till stor hjälp för pappa, liksom hans insatser i parkens övriga sysslor.
Även Kjell-Ove blev med tiden mycket duktig på att, utöver olika utomhussysslor, bistå pappa genom att på dåtidens skrivmaskiner skriva ner texter som pappa för hand författat i sitt väl använda kollegieblock. Icke att förglömma är Kjell-Oves tre säsonger som kioskföreståndare åren 1961–1963, då många av besökarna samlades hos honom för en stunds samtal om allt möjligt. Kiosken blev också den plats där damerna ofta lämnade in sina handväskor som säkerhet innan dansgolvet väntade.
Att våra föräldrars liv i parken kom att sträcka sig över två decennier vittnar både om ett brinnande intresse och om att de tillsammans såg möjligheter till förändring och förbättring av parkens byggnader och utemiljö.
Efter att pappa tillträdde posten som ordförande 1957 var de endast frånvarande vid en av parkens föreställningar. Det skedde under parksommaren 1968, då jag tillsammans med far och mor besökte Malmö under några dygn. Pappa kunde dock känna sig lugn, eftersom både Karl-Gösta och Kjell-Ove ställde upp och hjälpte till.
Vid ett av Lill-Babs många besök, i juni 1968, kom de att tala om hans tankar och önskningar inför pensioneringen – ett samtal hon senare också fångade i några varma rader i gästboken.
Så småningom började han känna en viss trötthet och mättnad, liksom en växande oro över ekonomin och framtiden – både för parken och för honom själv. Han visste också mycket väl att utan alla de lokala näringsidkare i Kolbäck som genom åren så solidariskt ställt upp och hjälpt till för parkens bästa, hade ingenting av detta varit möjligt. Deras stöd bar verksamheten när det behövdes som mest.
Pappa var djupt tacksam och hade goda, förtroendefulla kontakter med företag som Bröderna Anderssons El, Kolbäcks Järn & Färg, Konsum, Tobaksaffären (som skötte all biljettförsäljning), Kolbäcks Taxirörelse, Posten, Banken, Polisen, Godsmagasinet, Lövgrens Blommor, Fors Blommor och alla transporter från Svanströms på Kolbäcks Grus – för att bara nämna några. Tillsammans bildade de ett nät av lokalt engagemang som bar parken genom år efter år.
Bara en sådan sak som att kunna ringa Eric Samuelsson på Koppartrans bensinmack och fråga om Hep Stars fick ställa sina tre vita Ford thunderbirds där under besöket – och sedan låta dem följa med instrumentbilen upp till parken för att slippa få lacken nedkletad av läppstift. Inga problem! Allt ordnades med samma självklara hjälpsamhet som alltid.
Trots återkommande hot om nedläggning fick parken några års respit och kunde fortsätta med sporadisk nöjesverksamhet – om än så småningom främst för föreningsaktiviteter och privata fester.
Först runt millennieskiftet tog Hallstahammars kommun, med stöd av PRO och Car Club 2000, initiativ till att åter göra parken godkänd för offentliga artistprogram och andra festligheter. Och år 2005, på självaste Midsommardagen, skrevs ett oslagbart publikrekord in i historieböckerna när Jerry Williams lockade drygt 3 100 besökare – fyrtiotre år efter sitt allra första framträdande på samma scen.
Kolbäcks PRO har, tillsammans med Hallstahammars kommun, varit en av de främsta anledningarna till att parken fortfarande vaknar till liv varje sommar när PRO-danserna tar sin början. All heder åt Lars Johansson, som redan 1993 lyfte tanken att danser borde anordnas i parken – en idé som kom att bära långt. Och man kan bara hoppas att nya krafter fortsätter att ta vid när andra inte längre orkar, så att denna mångåriga tradition får leva vidare.
Kolbäck i januari månad 2026
Kurt Larsson / Johann Frimmel