Till den vackra Kolbäcksparken kom besökare från när och fjärran, särskilt under 1950- och 60-talen. Otaliga är de gånger jag själv sökte mig dit i min ungdom. Det var där man lärde sig dansens första steg, där man stod andlös inför Malmstenstruppens akrobatiska uppträdanden och där man, med bultande hjärta, kunde få följa en flicka hem i sommarkvällen.
Först nu, genom min bekantskap med bröderna Flodström, har jag förstått vidden av allt arbete som låg bakom parkens skötsel. Lars-Åke Flodströms minnesanteckningar rymmer långt mer än vad Hembygdsföreningen tidigare har publicerat. Jag bad därför om att få fördjupa mig i det opublicerade materialet på egen hand. Det som här följer är således Lars-Åkes minnen, återgivna genom min tolkning.
Kolbäck i januari månad 2026
Kurt Larsson
Digitalisering av bilder: Kjell-Ove Flodström
Lars-Åke Flodströms minns...
Jag och mina syskon, som också är en del av många av mina minnen, fick möjlighet att röra oss bakom scenen och komma nära de stora artister som uppträdde i Parken. Karl Gösta arbetade flera somrar som scenarbetare, och Kjell Ove fick ibland uppdraget att tvätta artisternas bilar. Bakom glansen fanns dock vardagen – i Parken var arbetet ofta hårt och slitsamt för hela vår familj.
Mitt allra första, svaga minne från Parken är från 1954, då Gösta ”Snoddas” Nordgren återigen gästade platsen. Han sjöng ”Flottarkärlek”, samma visa som han tidigare hade framfört för Lennart Hyland i radioprogrammet Karusellen 1952.
Jag minns också en teaterföreställning där Douglas Håge spelade ”Lilla Fridolf”. Det kändes tryggt att sitta bredvid mamma på parkettbänken när Nordens rockkung Little Gerhard uppträdde. Jag lyckades till och med få tag på en av hans gitarrsträngar som hade gått av.
Målarmästare Åke Ekstrand från Kolbäck arbetade vid ett tillfälle med en ommålning av scenen. Under en paus i arbetet steg han, som medlem i Säby Manskör, fram till scenluckorna och sjöng med hög stämma ”Nu är jag pank och fågelfri” – med endast lilla mig som åskådare.
Vi bär alla med oss våra särskilda minnen från uppväxten, och eftersom vår bostad låg så centralt i parken väckte den förstås ett visst intresse hos artisterna. Det hände ofta att de tittade in för ett besök före – och ibland även efter – sina spelningar.
Vaktmästarbostaden
Bland gästerna fanns Jan Höiland, som blev så förtjust i vår stuga att han knackade på och bad att få komma in och se sig omkring. Jörgen Edman, trumslagaren Sven Bollhem och revylegendaren ”Tjadden” Hällström – alla fick de höra historien om vaktmästarbostadens bakgrund.
Trombonisten LeRoy Östberg i Bengt Öslöfs orkester hade en gång glömt kvar sin trombon efter ett framträdande. Pappa tog hand om den och lade den under Kjell-Oves säng i väntan på att den skulle hämtas nästa kväll. Tror ni att min bror kunde motstå frestelsen att försöka få något ljud ur instrumentet?
Ett av mina favoritställen var scenens repläktare, där utsikten ner mot scengolvet och främre parkett alltid var utmärkt. Under Monica Zetterlunds framträdande 1963 hade jag dock lämnat min vana. När jag i stället gick runt scenens motsatta sida stod hon där i underklänning, just i färd med att dra på sig klänningen inför sitt slutnummer ”En gång i Stockholm”. Det blev en aning pinsamt för mig.
Under 1960-talet kunde vi ofta läsa i både morgon- och kvällstidningarna om olika artisters turnépremiärer. Hep Stars Sverigepremiär med Lotta 1968, som vi delade med Gröna Lund, fick stort utrymme, liksom Agnetha Fältskogs och Björn Ulvaeus fascination inför de betande kossorna i hagen utanför scenen 1969. Men rapporteringen kunde också vara mindre positiv. Ett exempel är när Benny Anderssons vox-orgel höll på att dras ner i orkesterdiket 1966.
Men starkast brände sig ett datum fast i mitt minne: den 26 maj 1968.
Den dagen kom hon till Kolbäck. Agneta Fältskog. Bara 18 år gammal, nyss genombrottsstjärna efter att hela Sverige förälskat sig i Jag var så kär.
Hon var ute på sin allra första folkparksturné tillsammans med Bernt Enghardts orkester från Jönköping. För oss var hon redan ett namn som glittrade, men ändå stod hon där, nästan blyg, bakom scenen. Efter spelningen samlades folk som malar runt ljuset.
Alla ville ha en autograf. Vi tog fram vår stora, slitna autografbok – men Agneta log ursäktande. Hon skrev inte i böcker, sa hon. I stället tog hon fram en bunt små fotografier i vykortsformat. På baksidan skrev hon sitt namn, lugnt och prydligt.
Och så gjorde hon något som kändes märkligt viktigt, fast vi inte förstod det då.
Hon skrev: Kolbäck. Ingen av oss – inte pappa, inte publiken, inte ens Agneta själv – kunde ana vad som väntade. Att bara fyra år senare skulle hennes namn klinga över hela världen.
Kolbäck den 26 maj 1968.
Av parkens totala yta på 30 000 kvadratmeter växte det område som vår familj ansvarade för efter hand som åren gick. Hösträfsningen gjorde vi för att underlätta vårräfsningen i april, som i regel tog omkring två veckor. Jag minns att jag själv började delta på allvar våren 1959, då jag nyss fyllt åtta år. Det var den våren då pappa fick överlåta vårbestyren till oss andra i familjen, eftersom han hade fullt upp med alla byggarbeten i parken.
Oräkneliga kärrlass körde vi till parkens fyra olika komposter, med en skottkärra försedd med trälämmar för att rymma mer löv. Allt eftersom jag växte till mig under 60-talet blev det inga problem att på en dag ensam hinna räfsa båda de stora gräsmattorna innanför entrén – en yta på närmare 1 000 kvadratmete.
Hur vacker parken var när allt stod färdigt i början av maj. Vi slog oss ner på en stubbe eller sten med dricka, kaffe och bullar och lät vårprakten omfamna oss.
Fram till 1957 hade pensionärerna anlitats för lövräfsningen, men pappa tyckte att det var alltför omständligt. Därför bjöds de ändå in till ”tackfesten” på midsommardagen, även de år då ingen räfsning utförts, för att se en teatermatiné och njuta av kaffe, wienerbröd och mazariner.
Inför midsommarhelgen slog pappa alltid backarna inne i parken och dikesrenen ut mot stora vägen med lien – något som vi barn så småningom också lärde oss. Därefter fick kossorna i hagen färskt gräs att idissla. Eftersom pappa motsatte sig att lägga asfalt i en naturpark blev det i stället singel och stenmjöl på alla ytor som inte var täckta av gräs. Ända tills vi flyttade därifrån brukade jag ta en kratta och gå fram och tillbaka mellan nöjeshallen, dansbanan och serveringen. Så fint det blev.
Vårens arbete med att skura och torka alla golv i parkens byggnader, liksom att putsa fönstren, var tidskrävande, även med hjälp av mostrar och kusiner. Jag kan än i dag minnas doften av nyskurade golv.
Parkens gräsytor klipptes ännu på 1950-talet med de två handjagare som parken ägde, innan de 1958 ersattes av den första motordrivna klipparen – en maskin som min bror Kjell-Ove blev den förste att använda. Det var en efterlängtad ”Norlett”. Tio år senare köptes den första självgående klipparen in.
År 1967 underlättades städningen av både dansbanan och serveringen avsevärt när en dammsugare av märket ”Nilfisk” införskaffades. Dammsugaren kom även till god nytta uppe på serveringens golv, där den nya pegulanmattan hade lagts in.
Pappersplockningen efter varje föreställning eller uthyrning – sammanlagt omkring 800 tillfällen genom åren – kunde vara ett riktigt slit, med böjda ryggar i värme, solsken eller regn. Vi samlade upp papper, fimpar och tändstickor, för hand eller ibland med hjälp av en sax. Särskilt mödosamt blev det efter finlandssvenskarnas pingstfest, då folk, om vädret varit fint, kunde sitta lite varstans i backarna.
Vid stora besöksdagar, som under pingsten 1966 när 3 000 personer kom, hände det att damtoaletten satte igen. Då var det bara för pappa att dra på sig de långa gummihandskarna, tränga sig förbi köerna av nödiga damer och rensa bort allt som stoppat flödet från de tre stolarna. Just då tyckte vi verkligen synd om honom.
Annars var pingstfesterna – som arrangerades på abonnemang av den finlandssvenska föreningen – en särskild dag för oss alla, fylld av hopp om fint väder och god försäljning, efter att pappa hissat de tre flaggorna: den finska, den svenska och den finlandssvenska.
En jämn ström av limpsmörgåsar med ägg och ost, bredda i husets kök av mamma och hennes systrar, bars allt eftersom upp till serveringen, där de snabbt såldes – ofta tillsammans med ärtsoppa, kaffe eller dricka.
VLT TISDAGEN DEN 27 MAJ 1969
Detta var den sextonde gången finlandssvenskarna i landet samlades till sin traditionella pingstträff.
Fortsättning del 2 nästa vecka.