Smedjan och Herrgården på förläggarens brevhuvud.
Det var ur vattenfallet man hämtade kraften.
Vid Mölntorpsfallet har det i hundratals år funnits verksamhet som nyttjade vattenkraften. Redan på 1300-talet fanns här kvarnar som drevs av det strömmande vattnet.
I mitten av 1500-talet lät Gustav Vasa anlägga en spiksmedja vid Strömmen. Det gick åt spik i alla dimensioner vid byggandet av Kungsladugården och andra byggen i anslutning till slottet vid Strömsholm.
Smidesverksamheten med hammaren började i slutet på 1600-talet få kärva tider. Det blev brist på skog för kolning i bygden. Myndigheterna som fördelade tillgången på kol prioriterade Trångforssmedjan i Hallstahammar och därför lades verksamheten i Mölntorp ner 1694. Byggnaderna förföll och revs 1726. En kvarn byggdes 1796 på platsen.
Kvarn från 1796 vid Mölntorps Gård
Smidesfabriken vid Mölntorpsfallet
Den 4 februari 1871 undertecknades ett arrendekontrakt mellan Per Magnus von Ung, Mölntorps Gård, och svärdfejare Gustaf Emanuel Svalling samt hans svåger fabriksidkare Carl Johan Lamberg, båda från Eskilstuna.
Gården hade därmed arrenderat ut Mölntorpsfallet där Svalling och Lamberg avsåg att uppföra en smidesfabrik. (Svärdfejare är en hantverkare som monterar, polerar och dekorerar svärdsklingor.)
Så fort vintern hade släppt sitt grepp började byggandet av fabriken. Redan på hösten samma år stod anläggningen så pass klar att man kunde börja smida de Svallingska designade produkterna.
Timmermansborr s. k. Navare
Strykjärn av olika design
Ett 15-tal arbetare sysselsattes snart vid Mölntorps Smidesfabrik. Svalling och Lamberg investerade under det första året 23.517 kronor i byggnader och inventarier. Andra året fabricerades varor för imponerande 58.777 kronor. Svalling var utbildad verkmästare på Munktells Verkstäder i Eskilsuna.
Pennteckningen Mölntorps Smidesfabrik.
G E Swalling Co
C. E. SVALLING & Co annonsering
Som brukligt var på den tiden såldes det som tillverkades genom en förläggare. Förläggarföretaget i detta fall hette G E Svalling & Co.
Det var uppenbart att Svalling också var affärsman, kanske en lärdom från studietiden i USA. Medaljer från fler utställningar visar förläggarföretagets marknadsföringsaktiviteter: Moskwa 1872, Eskilstuna 1878, Calmar 1879, Borås 1880, Malmö 1881 och Stockholm 1886.
Svärdfejare Gustaf Emanuel Svalling
Pehr von Unge bäddar för övertagande
Bokslutet 1874 visar på ett tillverkningsvärde av 79.773 kronor för borrar, liar, besman, klingor, strykjärn, knivar, floretter och ugnsjärn.
Gårdens ägare blev mer och mer intresserad av den framgångsrika smidesrörelsen. Han hade också fem söner att tänka på och alla kunde inte överta gården.
När Svallings svåger Lamberg drog sig tillbaka år 1875, köpte von Unge hans andel i fabriken. Pehr hade nu möjlighet att låta en av sönerna, den 29-årige Wilhelm Magnus, gå i lära hos Svalling.
Pehr von Unge ådrog sig lunginflammation några år därefter och dog vid 69 års ålder. Han var då änkling och hade sju barn, av nio, i livet. Arvet förvaltade barnen genom ett nybildat bolag, Mölntorps Aktiebolag. Sonen Peter Johan Otto, född 1850, var endast 28 år gammal när han blev bolagets disponent.
Svärdfejaren lämnar Mölntorp
Arrendekontraktet för marken, där fabriken låg, skulle omförhandlas 1895. Svalling hade kunskapen, tillverkningsrätten och halva fabriken i sin vågskål. Familjen von Unge ägde marken och den andra halvan av fabriken. Någon överenskommelse, som gjorde att Svalling stannade i Mölntorp, nåddes ej.
Syskonen von Unge övertog Mölntorps Smidesfabrik och inlemmade den i sitt bolag Mölntorps AB. Man fick behålla besman, timmermansborrar och strykjärnstillverkningen efter skilsmässan. Den innovative Svalling, som nu var 58 år, tog med sig det bästa av tillverkningen och flyttade till Rosenfors i Eskilstuna. Där lierade han sig med fabrikörerna Liber i deras bolag. Detta såldes sedan till Jernbolaget.
Den nu 33-årige Richard von Unge blev chef för fabriken. Han måste nu börja söka efter kompletterande områden till den kvarvarande tillverkningsindustrin. Man experimenterade med att göra pressade plåtdetaljer som skopor, oljekannor och andra mindre artiklar. Det visade sig vara ett mycket lyckat drag.
Man fick två silvermedaljer för sina framgångar med plåtpressningen. Den första var vid Industri & Slöjdutställningen i Gefle 1901 och den andra vid Hantverks & Industriutställningen i Västerås 1908 med motivering för särdeles väl utförda plåtpressningar.
Tillverkningen bestod dessutom av borrar och den patenterade smörkärnan Triplex, som också exporterades. Framgångarna ledde till att man 1907 gjorde en betydande tillbyggnad av verkstaden, detta också beroende på en tidigare brand i förtenningsbyggnaden.
Från brandförsäkringen 1908 får vi en säker bild av anläggningens utseende
Beroende på fabrikens expansion byggdes kvarnen 1808 om till fabrik och 1913 till kontor, verktygsavdelning, lager och packrum. Bönderna fick åka till Wästerqvarn för att mala sin säd.
Richard von Unge 1917
Richard von Unge med sina mannar 1917.
Aktieägarna, syskonen von Unge, var inte intresserade av att fortsätta med fabriksrörelsen. På bolagsstämman 1914 beslutades att fabriken skulle säljas vid första lämpliga tillfälle. Dock skedde ingen försäljning förrän 1917.