Mölntorps Smidesfabrik 1871

Det man idag förknippar med Mölntorp, gården och samhället, bestod i forna tider av en samling gårdar. Där fanns Ribboholm med tre gårdar, Mölletorp och Västerkvarn samt ett antal torp.

Mölntorp som gård med kvarn omnämns i historieböckerna redan 1399, då under benämningen Mölnothorp.

Kvarnfors var namnet på platsen där kvarnen låg. Gården var på 1500-talet kompletterad med en smedja för tillverkning av bl. a. spik.

Första industrin Strömsholms Vantmakeri, för tillverkning av vantar, handskar, filtar m.m., anlades 1622 vid Kvarnströmmen. Det blev den första egentliga industriverksamheten i Mölntorp. Vantmakeriet fick sin efterföljare i vävning och stampning av vadmal. Textilrörelsen låg strax intill smedjan.

Året är 1871 när en svärdfejare – en hantverkare som monterar, polerar och dekorerar svärdsklingor – anländer till Mölntorp. Gustaf Emanuel Svalling och hans svåger, smedsmästare Carl Johan Lamberg, har färdats den långa vintervägen med hästskjuts från Eskilstuna för att möta ägaren till Mölntorps Gård. Ett arrendekontrakt skulle undertecknas.

Vid bordet satt den myndige patron Pehr Magnus von Unge, 62 år. På andra sidan satt den 34-årige Svalling tillsammans med sin svåger. Den 4 februari 1871 skrevs avtalet under. Genom kontraktet arrenderades Stampholmen vid Mölntorpsfallet – även kallad Kvarnströmmen eller Spikströmmen. Fallet skulle åter tas i bruk och bli till stor nytta. Här gick det dessutom att fånga lax.

Så snart vintern släppt sitt grepp tog byggandet fart. Redan till hösten samma år stod anläggningen så pass färdig att man kunde börja smida den Svallingska timmermansborren, den så kallade navaren. Ett femtontal arbetare sysselsattes snart vid Mölntorps Smidesfabrik.

Under det första året investerade Svalling och Lamberg 23 517 kronor i byggnader och inventarier. Året därpå tillverkades varor för imponerande 58 777 kronor. Svalling, utbildad verkmästare vid Munktells Verkstäder i Eskilstuna, visade tidigt sin tekniska och organisatoriska skicklighet.

Gustaf Emanuell Svalling

G. E. Svalling & Co

Som om brukligt var på den tiden såldes fabrikens produkter genom en förläggare. Svalling var uppenbart också en skicklig affärsman, kanske med erfarenheter från sin studietid i USA. Medaljer från flera utställningar vittnar om företagets marknadsföringsarbete: Moskva 1872, Eskilstuna 1878, Kalmar 1879, Borås 1880, Malmö 1881 och Stockholm 1886.

Transporterna var däremot besvärliga. Strömsholms kanal var öppen endast under den isfria delen av året. Först efter 1875, när järnvägen passerade Kolbäck och vägen mellan Herrevad och Mölntorp anlagts, fick man ett någorlunda fungerande transportnät.

Bokslutet för 1874 visar ett tillverkningsvärde på 79 773 kronor för borrar, liar, besman, klingor, strykjärn, knivar, floretter och ugnsjärn.

G. E, Svallings produkter

Familjen von Unge tar över

Pehr Magnus von Unge blev alltmer intresserad av den framgångsrika smidesrörelsen. Han hade fem söner att tänka på, och alla kunde inte överta gården. När Lamberg drog sig tillbaka 1875 köpte von Unge hans andel i fabriken. Han kunde nu låta sin 29-årige son Wilhelm Magnus gå i lära hos Svalling.

Några år senare drabbades Pehr av lunginflammation och avled vid 69 års ålder. Han var änkling och hade sju av nio barn i livet. Barnen bildade Mölntorps Aktiebolag för att förvalta arvet. Sonen Peter Johan Otto, född 1850, blev disponent endast 28 år gammal.

Svärdfejaren lämnar Mölntorp

Arrendekontraktet för marken där fabriken låg skulle omförhandlas 1895. Svalling hade kunskapen, tillverkningsrätten och halva fabriken. Familjen von Unge ägde marken och den andra halvan. Ingen överenskommelse nåddes som gjorde att Svalling kunde stanna.

Syskonen von Unge övertog Mölntorps Smidesfabrik och inlemmade den i Mölntorps AB. Besman, timmermansborrar och strykjärnstillverkningen behölls efter uppdelningen.

Den innovative Svalling, nu 58 år, tog med sig det bästa av produktionen och flyttade till Rosenfors i Eskilstuna. Där samarbetade han med fabrikörerna Liber i deras bolag, som senare såldes till Jernbolaget.

Svallings dotter Mia var gift med August Ericson på Kyrkbyn i Kolbäck och tre av hennes systrar hade sommarhuset Ågården vid Kolbäcksån.

Under början av 1980-talet hade den vikande byggkonjunkturen i Europa och därmed den hårdnande konkurrensen gjort det nödvändigt för Gustafsberg, som nu ägde Intra. att drastiskt reducera arbets styrkan i Mölntorp. Företaget ombildades 1991.

Dels försvann Gustavsberg som delägare. Intra kom in som helägare och bolagsnamnet ändrades till Intra Mölntorp Aktiebolag. Intra Mölntorp blev därmed ett företag inom en internationellt arbetande koncern.

Intra Mölntorp Aktiebolag

Platschefen Roland Mowitz

Roland Mowitz gör en djärv satsning.

Robotar hade funnits sedan slutet av 1990-talet så varför inte installera en för tillverkning av diskbänkar resonerade Roland. Kunde tekniker från Asea Robotik i Västerås lösa den svåra uppgiften så hade man en beställning.

Det lyckades efter många försök och nu står robotarna tätt i den gamla fabriken.

Robot i tillverkningsprocessen 2002

Det amerikanska företaget American Standard
letade efter exklusiv köksutrustning på Internet.
Företaget fann Intras hemsida och beställde 12 000 diskbänkar.

Fabriken i Mölntorp efter tillbyggnad 2002

Intrakoncernen hade 1997, vid sitt 50-åriga jubileum, 250 anställda och en omsättning av 300 miljoner norska kronor. I Mölntorp produceras nu ca 140.000 enheter per år av ett 70- tal anställda. 80 procent av produktionen går på export.

Räckhammare

Räckhammare är en typ av stångjärnshammare som användes för att utsmidra stångjärn till rätt form. Räckhammarens uppgift var att forma järnet för att skapa en specifik längd och form. Detta exemplar användes i Svallings smidesfabrik.

"Smidesfabriken" producerades av Kurt Larsson

Svärdfejare Svalling ska stavas med v.
Det är den historiskt korrekta och källbelagda formen.

Fabriken är nu såld. Omständigheterna däromkring redovisas när fakta föreligger.