Lars-Åke (18) mamma Elsa och pappa Gösta Flodström utanför vaktmästarbostaden. Foto: Kjell-Ove Flodström 1969.
Vaktmästarbostaden – parkens ursprungliga byggnad – uppfördes ursprungligen som servering vid Borgby skans. Efter att huset flyttats till sin nuvarande plats har det genom åren haft skiftande funktioner, i takt med tillbyggnader och förändrade behov. Det utrymme som till slut blev över kom att användas som vaktmästarbostad.
I skriften En park i förvandling, utgiven av Kolbäcks hembygdsförening 2019, skildrar Lars-Åke Flodström parkens historia. Här tar han berättelsen vidare med personliga minnen från sin barn- och ungdomstid i Kolbäcksparken under 1950- och 1960-talen.
Ett varmt tack till Lars-Åke Flodström för att han generöst delar med sig av sina minnen.
Äppelparken i januari månad 2026
Kurt Larsson
Lars-Åke Flodström.
Av Lars-Åke Flodström 2025
Med dessa rader vill jag minnas min och familjens tid i Kolbäcksparkens Vaktmästarbostad, nu när både bostaden och dansbanan firar 100 år.
Båda byggnaderna flyttades år 1933 från Borgby skans till sin nuvarande plats. Under de första åren användes den ursprungliga serveringsbyggnaden för försäljning av dansbiljetter, men även till tombola och korvförsäljning.
Innan vår familj flyttade till Kolbäcksparken i mars 1950 hyrde de ett hus i Mölntorp där Gösta Flodström sedan tolv år tillbaka var anställd hos PLM. Efter giftermålet med hustrun Elsa 1933 flyttade paret till ett hus som de hyrde i Hagby i Haraker. Här föddes barnen Kerstin och Karl-Gösta. Därefter flyttade familjen, i tur och ordning, till olika hyrda bostäder: dels till ”Hörnet” i Åskebro, Strömsvik, dels till Mölntorp, där Kjell-Ove föddes.
Efter flytten till Kolbäcksparken bestod familjen, förutom av våra båda föräldrar Gösta, 40 år, och Elsa, 41 år, även av storasyster Kerstin, 17 år, Karl-Gösta, 15 år, samt Kjell-Ove, 5 år.
Året därpå föddes jag själv, Lars-Åke.
Eftersom stugan egentligen inte var byggd för en familj med sex personer blev ett av pappas första projekt att bygga om den. Han lät då inreda ytterligare ett sovrum samt ett rum som fick fungera som familjens ”finrum”.
I mitten av 1950-talet byggde pappa till stugan ännu en gång, denna gång med ett litet vindsrum och ett fönster mot väster. Dit flyttade senare storasyster Kerstin, som använde rummet som sovplats under några år, fram till dess att Karl-Gösta flyttade hemifrån 1957. Därefter turades vi yngre bröder om att sova där.
Under den första tiden fick vi klättra upp via en stege som pappa hade rest under vindens ytterdörr. Senare ersatte han stegen med en rejäl trappa med tillhörande räcke och en avsats utanför ytterdörren.
Stugans skafferi var en källa till huvudbry under varma sommardagar, då eftermiddagssolens strålar fick temperaturen att stiga över vad som var acceptabelt. Serveringsbyggnadens källare fanns visserligen att tillgå, men kommunens beslut att bevilja anslag till renovering av serveringen inför sommarsäsongen 1967 innebar ändå en stor förbättring. Då kunde vi förvara känsliga matvaror i ett av de kylskåp som fanns under bardisken, där även kylda drycker förvarades.
Bostadens farstu med tillhörande förråd var flitigt utnyttjad, även om råttorna vintertid försökte ta sig in för att kalasa på något ätbart. Både vedspisen och ”finrummets” kokskamin, med sitt mysiga och värmande ljud, var välbehövliga värmekällor under den kalla årstiden, då husets isolering i övrigt lämnade mycket att önska. Mängden sågspån i väggar och golv var bristfällig, och kökets morgontemperatur kunde sjunka till 9–10 grader innan mamma hade tänt i spisen. Under andra halvan av 1960-talet installerades därför en extra värmekälla i form av ett värmeelement.
Gösta Flodström i köket. Foto Kjell-Ove Flodström maj 1967.
Under hösten hjälpte vi alltid mamma Elsa att putsa och montera upp ”innanfönstren” i varje rum med den karakteristiska vaddrullen och två tändsticksaskar placerade mellan fönstren.
Parkens yta på 30 000 kvadratmeter genomgick under vinterhalvåret en välbehövlig gallring. Det fanns gott om björkar och, förutom att veden var en utmärkt värmekälla, bidrog avverkningen till en bättre ekonomi för parken. Veden räckte inte bara till uppvärmningen av vår bostad utan även till serveringskökets behov av varmvatten under sommartid.
Under åren tvingades våra föräldrar prioritera vilka åtgärder som behövde göras i bostaden, såsom inköp och uppsättning av nya tapeter, målning av kökets skåpluckor, eller inköp av virke och cement för uppförandet av ett nytt staket som avgränsade hustomten.
Stugans ”finrum” var som alltid prydligt städat och låg vägg i vägg med våra föräldrars sovrum; båda rummen hade utsikt mot parkens automathall. Det kändes nästan högtidligt att beträda finrumsmattan under ljuskronans sken, med soffan till höger i rummets ena hörn samt kaminen och det stora spegelskåpet på rummets motsatta sida. Längst bort, vid fönstren mot väster, stod de två fåtöljerna med ett blankpolerat valnötsbord emellan.
Julmånadens traditioner började med att pappa högg två granar: en något mindre som ställdes i tv-rummet framför sängen och en större som placerades rakt utanför köksfönstret, i ett av stenkumlen. Den senare granen dekorerades med upplysta lampor och hade pappas egensnickrade fågelbord framför sig. Dit kom bland annat domherrarna på uppskattade besök för att kalasa på de utlagda fågelfröna.
Pappa deltog även när pepparkakorna skulle gräddas och såg till att vedspisens ugn höll rätt temperatur. Julens bakverk – lussekatter, mjuka kakor och flera sorters småkakor – fick vi barn i uppgift att hjälpa till med. Likaså ansvarade vi för att, vid spishällen i gjutjärnspannan, röra om blandningen av socker, sirap, mandel och grädde till välsmakande knäck.
Kvällen före julafton var det dags för familjens traditionella julbad i zinkbaljan, som ställdes framför spisen medan vattnet värmdes till lagom temperatur. När alla hade tvättat sig rena och fina dekorerades huset med julens pynt, och i rummens tak hängdes pappersgirlanger upp med häftstift. Därefter flyttade pappa undan alla köksmöbler för att först skura köksgolvet och sedan avsluta med att stryka ut fernissan på korkmattan, som fick torka över natten.
Julbordets läckerheter bestod inte av lika många rätter som dagens julbord, men mammas hemlagade sill, köttbullar och kokta julskinka fanns alltid på bordet när familjen samlades till julmiddag innan tomten kom. På juldagens kväll brukade vår granne Wallberg, tillsammans med sina söner, smyga fram, rycka upp ytterdörren och slänga in ”skommare” av halm i farstun för att sedan snabbt försöka ta sig därifrån utan att bli infångade – något som inte alltid gick som planerat.
Trots att parken och bostadshuset låg något ensligt till hände nästan aldrig något av allvarligare slag. Därför kändes det extra oväntat när det en kväll i mitten av 60-talet plötsligt ringde på dörren.
Pappa reste sig långsamt ur sin TV-fåtölj och gick ut i farstun. I det svaga skenet från husets vägglampa kunde han ana en gestalt utanför. Vad som sades är oklart, men trots allt låste pappa upp och öppnade dörren. I samma ögonblick gjorde den okände ett försök att tränga sig förbi.
Då ilsknade pappa till. Han fick tag i mannens arm, tryckte resolut tillbaka honom utanför dörren och slog igen den med kraft innan han snabbt låste. Utanför exploderade ilskan. Inkräktaren började skrika hotelser och slunga ur sig okvädningsord.
– Håll käften, jag ringer polisen! skrek pappa.
Det blev genast tyst. När vi försiktigt tittade ut genom köksfönstret såg vi mannen försvinna över grusgården, förbi den stora stenen. En stund senare kunde vi urskilja honom i ljusskenet ute vid riksvägen, på väg därifrån.
Vad hans avsikt egentligen var är svårt att veta. Kanske ville han först ta reda på hur många som var hemma, inför ett eventuellt rånförsök.
─ O ─
Mot Parken, vid Östra viadukten som senare revs – i en tid före högertrafiken 1967.
Vaktmästarbostad del 2 följer kommande vecka.