Gustaf Åhmans fotoplåtar förvarades en tid på biblioteket i Hallstahammar.
Foto Kurt Larsson 2010
Gustaf Åhmans nyuppförda bostad och ateljé 1924.
Gustaf Åhman uppförde sin första ateljé 1917, samma år som elektricitet började installeras i Kolbäck. Ateljén brann senare ned.
En kulturskatt räddas till eftervärlden.
Så här berättar Mats Källstig, en av Bildgruppen Prismas grundare, hur det gick till.
Ebba Wige som via testamente hade ärvt Åhmans fotoplåtar såg emellertid ett bekymmer i att äga dessa, folk kom och ville ha kopior av fotona. Hon beslöt därför att låta åkare Lindgren forsla allt till Oxelby soptipp.
Turligt nog kom jag en dag i maj 1969 förbi Åhmans och fick höra om beslutet. Jag fick stopp på arbetet och ilade till kommunalkontoret för att med deras hjälp rädda hans livsverk till eftervärlden.
Kolbäck var vid den tiden egen kommun så kommunikationen var enkel.
Jag kallade samman några av Bildgruppen Prismas medlemmar och en lördag körde vi allt till en källarlokal på Kapellgatan, där biblioteket var beläget på den tiden, i stället för till tippen.
Prisma blev ansvarig för materialet och kommunen stod som ägare.
Ett avtal upprättades mellan Kolbäcks kommun och Ebba Wige 1970-02-02 om överlåtelse av utrustning och upphovsrätten till fotoplåtarna, (ca 17 150 st.) för en summa av 1000 kronor. Hon var pensionär så pengarna betydde säkert en del för henne.
Gustaf Åhmans material kan ses på Västmanlands DigitalaMuseum.
Gustaf Åhman 1885 - 1996
Ebba Wige
Lite kuriosa från chokladens värld
Året var 1947 när Mazetti – Malmö Choklad- och Konfektfabriksaktiebolag – utlyste sin teckningstävling Rita och Måla. Intresset visade sig vara enormt. Enligt Dagens Nyheter, den 29 april samma år, strömmade inte mindre än 40 000 bidrag in från landets alla hörn.
Bland de unga talangerna fanns en pojke vid namn Mats Källstig från Ängelsberg. Han deltog i klass II pojkar – för de under tio år – och belönades med ett av de eftertraktade priserna: en burk full med Mazetti-kakao.
Det här var under tiden då familjen bodde i Västervåla. Posten levererades av lantbrevbäraren som trampade runt med cykel, och just denna dag hade han lämnat en postanvisning i brevlådan vid vägen. När Mats kom hem från skolan och såg den lilla lappen, visste han genast vad det gällde.
Med spänd förväntan hoppade han upp på sin blå 24-tummare och trampade iväg de tre kilometrarna till Skommarbo, där brevbäraren bodde – och där paketet väntade.
Det blev en svettig färd, men med burken tryggt i händerna återvände en mycket stolt yngling hem den kvällen – med både kakao och minne för livet.
Burken har Mats kvar ännu.
Kolbäck i april 2025
Kurt Larsson