Gustav och Idas torp
Gubbröra – en kollektiv självbiografi
Här är en sammanvävd version av berättelserna om Kurt, Bosse och Rune — ett slags kollektivt självporträtt, där deras familjehistorier flätas samman till en gemensam väv om svensk landsbygd, arbete och livsvillkor under det sena 1800- och tidiga 1900-talet.
De kom ur jorden, på olika platser i landet men med samma envisa rottrådar ner i myllan. Gårdarna, torpen, backstugorna – de var mer än hem, de var livsöden. Deras historia börjar där, i de enkla husen, bland kor och höns, i doften av nyplöjd åker och nyslungad honung.
Far- och morföräldragenerationen
Det var 1800-talets slut. I Sverige föddes de människor som skulle bli våra far- och morföräldrar. De flesta har bara några års skolgång, några kan knappt skriva sina namn, men de kan arbeta, bygga, sköta djur och överleva.
I Västmanland gifter sig en skomakare med en änka, får inga barn men skaffar sig en piga – och så kommer barnen, ”oäkta” på papperet men fullvärdiga i livet. En av dem, Ernst, tar över gården som 22-åring och blir en bister men betrodd man, fjärdingsman och biodlare.
I Skåne står Axel med tömmarna i händerna, åkare med häst och vagn. Han är sträng, djupt religiös och får respekt på bygden. Hans hustru Maria, däremot, är den som sjunger – med mildare tro och ljusare sinne.
Längre norr ut, i Östra Sönnarslöv, arbetar Anders Nilsson som småbrukare på Maltesholms gods. Arbetet är hårt och disciplinen skoningslös. Kom du för sent till arbetet kunde du hängas upp på en krok i porten och pryglas.
I Småland, inte långt från Skåne, kämpar glasbruksarbetaren Pelle på barrikaderna under storstrejken. Han slåss för rättvisa, ibland med nävarna när orden inte räcker. Hans hustru Josefina är lika bestämd – en kvinna som tar plats i nämnder och styrelser, och som vårdar de sjuka när ingen annan gör det.
I ett torp i Västmanland lever Gustav och Ida stillsamt, utan buller men med fem barn att föda. De gör inte mycket väsen av sig, men deras slit blir grunden till nya generationers trygghet.
Föräldrarnas tid
Barnen växer upp med samma lärdom: arbeta, håll ihop, klaga inte. I de flesta hem finns varken elektricitet eller rinnande vatten, men det finns pliktkänsla och tro på att morgondagen ska bli lite bättre.
I Skåne blir Gunnar, son till Axel och Maria, den som bryter mönstret. Han lämnade häst och vagn, blir affärsbiträde, öppnar som 25-åring egen matvaruaffär. 1952 kom han över en större butik och öppnar ett snabbköp – den första i Nordöstra Skåne. Där möter han Wilma, konditoribiträdet som arbetar sig upp från ingenting. Paret får sonen Bosse.
I Västmanland tar Erik, son till Ernst och Maria, över gården. Hans hustru säljer ägg på Bondtorget i Västerås varje lördag, två mil på cykel. Ibland har hon med sig sonen Kurt. Äggen räddar ekonomin, men kanske räddar resorna också hennes själ. Semester finns inte – men staden blir ett andningshål.
I Malmö möts August från Östra Sönnarslöv och Anna från Småland. De gifter sig 1928 – ett tvunget äktenskap, som man sa, men också ett som växer till kärlek. De får tre barn, varav den yngste, Rune, blir ”sladdungen”, älskad av alla.
Barnens minnen
Vi, barnbarnen, växer upp i olika delar av Sverige men med liknande berättelser i blodet. Vi minns doften av lagård och vedspis, hur mormor serverade nyponsoppa som vi drack tills vi nästan sprack, hur farfar satt tyst med bibeln i knät, hur morfar sjöng i musikkåren och debatterade i Folkets Hus.
Vi lär oss tidigt att världen är större än byn, men också att byn bär oss.
Att det finns både tystnad och kamp i vårt arv – män som var bistra men hederliga, kvinnor som bar familjerna, släkter som spände över hav och generationer. Någon emigrerade till Washington, en annan till Australien, men de flesta blev kvar, med händerna i jorden och hjärtat i hemmet.
Efterklang
När vi ser tillbaka är våra historier som en gubbröra – en blandning av jord och sång, slit och skratt, tyst stolthet och envis tro på arbetets värde. Vi är barnbarn till fjärdingsmän, torpare, glasbruksarbetare och småbrukare. Vi kommer ur en tid när man sa lite, men menade mycket.
Våra minnen blir som tre trådar i samma väv: landsbygdens slit, stadens uppvaknande och den svenska vardagens stora och små händelser. Och även om världen har förändrats, finns något av dem kvar i oss – i vårt sätt att hålla ut, hålla ihop och hålla fast vid det som betyder något.
Barndomen var olika, men ändå densamma. Ett rum och kök, en vedspis som värmde, kallt vatten i hinkar, och en mamma som gjorde mirakel av nästan ingenting. De tre berättelserna utspelade sig i olika landsändar – Västmanlands åkrar, Skånes byar, Malmös innergårdar – men de rymmer samma lukt av ved, tvål, slit och hopp.
Kurt
Hos Kurt var stugan liten men varm. Ett rum och kök, där vedspisen stod i centrum som ett hjärta. Kakelugnen i kammaren sprakade bara när det var som kallast. När vintern kröp in genom springorna i väggen tog mamma till sitt knep – ett uppvärmt strykjärn över lakanet, och sen snabbt under täcket på halmmadrassen. Vattnet pumpades ur brunnen, badet togs i ett kar på golvet. Kurt först, brodern sen – så såg ordningen ut, liksom med kläderna. Brodern fick ärva, aldrig välja.
När andra barn sprang till sjön, bar Kurt ved, hässjade hö och lärde sig ansvaret som följer med en gård. Minnet som fastnat tydligast är från 1939, när mamma tyst sa: ”Gå ut till pappa och säg att kriget har börjat.” Han minns hur pappan stod med hästarna på åkern, vinden tyst, världen nyss förändrad.
Krigsvintrarna blev bitande kalla. Mamma lindade schalar runt barnens huvuden, så bara ögonen syntes. Skolan låg några kilometer bort, men man gick – alltid. I klassrummet stod kaminen röd, läraren var sträng, och multiplikationstabellen skulle kunna rabblas som ett rinnande vatten.
När Kurt gick ut sjätte klass 1947 sjöng de som alltid kring flaggstången: ”Den blomstertid nu kommer.” Han hade klarat sig utan kvarsittning, till sin mammas stora lättnad.
Vid konfirmationen fick han bära långbyxor för första gången, och en egen klocka på handleden – symboler för att barndomen var över. Först många år senare, som vuxen man, förstod han att den där enkla tiden, med vedspis och halmmadrass, egentligen varit rikedom.
Bosse
Bosse föddes 1933, mitt i depressionens skugga. I Broby, djupt i Göingebygden, öppnade hans far en liten matvaruaffär i källaren. Samtidigt som världen darrade efter Kreugerkraschen, och bark blandades i brödet, lyckades fadern hålla företaget vid liv.
För Bosse blev arbete snart lika naturligt som andning. Skolan, sex år i folkskola, fyra i realskola, två på handelsgymnasiet – allt parallellt med jobb i affären. Efter lektionerna stod han bakom disken, och på söndagar skummade han mjölk på mejeriet. Han trivdes.
Sommarlov var inga lov. Han mockade hos bönder, slet i värmen, svor över grisarnas lukt. Men han sparade pengar och köpte sin första roddbåt som tioåring – och sin första motorcykel fem år senare. Göinge var en brottarbygd, och Bosse tränade tidigt. Han brottades i bantamvikt, spelade halvback i juniorlaget och ledde scouternas patrull Ekorren.
Men hemma möttes två världar. Fars släkt var borgerlig, religiös, med vin i glasen och kyrkoherden vid bordet. Mors släkt var socialdemokratisk, högljudd, med öl, snaps och dans på Tydinge paviljong. När far fyllde femtio hölls två fester – en för var sida av släkten – och Bosse fick hålla två olika tal.
Det var ett hem av arbete, disciplin och kärlek. När fadern dog i en olycka på 1970-talet föll affären och skulderna hamnade på sonen. Men det som verkligen ärvdes var inte pengar, utan något djupare: känslan av frihet, ansvar och samhörighet.
Rune
Rune minns ormen. Han var tre år när den bet honom i fingret ute på åkern där modern arbetade med slåttern. Han hade suttit i solen och, som barn gör, velat klappa allt levande. Febern steg till fyrtiotvå grader. Modern bad till Gud. En lanthandlare körde dem till läkaren i Pjätteryd, som stack sprutan i hans lilla skinka. Ärret finns kvar än.
Familjen flyttade snart till en billigare lägenhet – ett rum och kök för fem personer. När syskonen började arbeta och bidrog till hyran kunde de flytta till något större, en tvåa med utsikt mot gatan. Ett lyft. Fadern var sjuklig och arbetslös, modern städade hos rikare familjer. De tillhörde de ”mindre bemedlade”, men Rune kände aldrig skam – bara en stilla medvetenhet om skillnaderna.
I skolan gick det bra. Han var skötsam hemma, men busig ute. De fattiga barnen fick hjälp från Fattigvårdsnämnden: kläder, skor, ibland lunch. En gång fick han gå till skolhjälpscentralen i sina sämsta kläder för att kvalificera sig. Fem pojkar i klassen bar likadana lumberjackor från samma bistånd. Hans bror bar en bricka runt halsen:
”FFSB – för fattiga skolbarnsbespisning.” Det var en annan sorts stolthet då – man bar fattigdomen som ett faktum, inte som en skam. Rune lärde sig tidigt att värdighet inte sitter i kläderna, utan i hållningen.
En gemensam tid
Tre barndomar, tre landskap, tre pojkar som växte upp under samma himmel men i olika ljus. Hos Kurt doftade det nyslaget hö, hos Bosse handelsdisk och lackat trä, hos Rune tvättvatten och stadens stenkällare.
Men alla tre lärde sig att stå på egna ben, att arbeta, att uppskatta det lilla. De bar minnena av mödrar som slet och fäder som kämpade, av kyla och värme, fattigdom och stolthet.
När man lyssnar till deras röster hör man egentligen samma sång – en lågmäld, envis melodi om att ta ansvar, att klara sig, att inte ge upp. Och kanske är det just det som Gubbröra handlar om: att tre liv, så olika på ytan, kan flyta samman till en gemensam berättelse om Sverige – det gamla Sverige, där barnen bar ved, där värmen var hemkokt, och där drömmarna började i ett rum och kök.
Teknik, nyfikenhet och framtidstro
1960- och 1970-talen var en tid då världen växte – och krympte – på samma gång. Datorerna var stora som garderober, mikrofilmer ersatte tonvis med papper, och Sverige var fullt av möjligheter. För Kurt, Bosse och Rune blev dessa år startpunkten på tre parallella resor genom teknikens och livets landskap.
Kurt – den nyfikne teknikern som fann världen
År 1969 blev Kurt lockad till Esselte av sin vän Bosse. Hans uppdrag var att utvärdera kontors- och mikrofilmsutrustning som Esselte började marknadsföra i Skandinavien – teknik som hämtades från världens alla hörn.
Han kastades rakt in i framtiden. Bankerna hade börjat skriva ut kontoutdrag på mikrofilm i stället för papper med en ny teknik kallad COM – Computer Output Microfilm. Det innebar resor till USA, där Kurt för första gången såg Silicon Valley i sin begynnelse.
”Att flyga in över soliga Los Angeles i januari 1970 och fortsätta till San Francisco var stort för mig på den tiden,” minns han. ”Jag gick kurs i Silicon Valley – då bara en plats med teknik, inte ännu ett begrepp.”
Senare reste han till New Orleans, där han mötte ett helt annat USA. ”Det var som att förflytta sig hundra år bakåt i tiden jämfört med Kalifornien,” berättar han. ”Men jag lärde mig – oavsett plats, människor är människor.”
Esselte växte. I konkurrens med Kodak vann företaget en stor order från Volvo, där deras reservdelskatalog skulle produceras på mikrofilm.
Kurt reste åter till USA för att lära sig tekniken, och startade sedan upp produktionen i Stockholm. Han gick från elev till läromästare.
När Esselte blev svensk återförsäljare för Fujis mikrofilm, reste Kurt till Japan. Tokyo och Ashigara blev en ny värld. Han minns skyltar han inte kunde läsa, möten med artiga skolbarn, och en middag där han trodde att plastmaten i skyltfönstret var allt som krävdes för att beställa: ”Jag fick själv laga maten vid bordet! Som tur var dök en liten japanska upp och hjälpte till. Svenska och teckenspråk fungerar överallt.”
Senare tog arbetet honom till Nigeria, där han och en försäljningschef försökte introducera den japanska telefonsvararen på en marknad utan fungerande el- och telefonnät. ”Vi satt länge i regeringens korridorer och väntade på försvarsministern. Det blev aldrig något möte. Men jag lärde mig – ibland räcker det att försöka.”
Bosse – ledaren som byggde och balanserade
Samtidigt som Kurt reste ut i världen byggde Bosse Esselte System hemma i Sverige. Han tillträdde som VD i januari 1969. Omsättningen var blygsam, produkterna omoderna, men koncernen hade viljan och kapitalet att satsa. ”Vi skulle utvecklas. Det innebar nya produkter, nya internationella samarbeten, och en stark nordisk organisation.”
Med skickliga medarbetare, bland dem Kurt, växte företaget med 30 procent per år. När Bosse lämnade VD-posten efter tolv år hade Esselte System gått från 5 miljoner till 500 miljoner i omsättning, med över 980 anställda. ”Vi var ledande i Norden. Vi reste i USA, Kanada, Japan, Europa. Det var spännande, men också krävande.”
Han hann knappt hem. Mellan möten i Tokyo, Boston och Montreal slet de långa resorna på familjelivet. Till slut ledde det till skilsmässa. ”När jag träffade min nuvarande fru insåg jag att jag behövde mer tid för livet utanför arbetet.”
Senare fann han balansen. Efter Esselte startade han, tillsammans med entreprenören Curt Abrahamsson, företaget Mercuri Data. Här kombinerades teknik och marknadsföring – ett nytt område på 1980-talet. De utvecklade system för säljplanering, kampanjsimulering och kunddatabaser, långt före sin tid. ”Att använda data för försäljning var något helt nytt. Vi fick föreläsa över hela landet.”
Arbetet var fortfarande intensivt, men nu med närhet. Han arbetade hemifrån Sigtuna, spelade tennis på morgonen, åt middag med familjen och fortsatte jobba på kvällen. ”Jag hade hittat en rytm,” säger han. ”Vi trivdes och hade ett bra liv.”
Han blev ordförande i tennisklubben, satt i utbildningsnämnden och tillbringade helger med skidåkning och kajak. Bosse hade gått från världsresenär till livsnjutare – utan att tappa engagemanget.
Rune – programmeraren som skrev sin egen bana
När 1970-talet gick mot sitt slut hade Rune redan tagit steget till eget företagande. Han hade arbetat som systemman och programmerare, men såg möjligheten att stå på egna ben. 1975 startade han sitt eget aktiebolag – först med uppdrag från tidigare arbetsgivare, sedan med nya kunder.
När Philips lanserade den lilla datorn P2000M, såg Rune dess potential. Han började skriva bokförings- och faktureringsprogram i Microsoft BASIC – direkt på skärmen, utan hålremsor. ”Det var underbart. Jag skrev nätterna igenom. Ett samboförhållande gick åt skogen, men programmen blev bra.”
1984 kom IBM PC, och Rune var återigen snabb. Med hjälp av interface och egenhändigt tillverkad kabel lyckades han överförde sina Philips-program till PC:n, något som sparade veckor av arbete. ”Det hade annars blivit många A4-sidor i källkod.”
Han sålde programmen genom IBM-butiker, visningar och direktreklam.
Ekonomin var god, men han höll fast vid barndomens lärdomar: ”Pengar var inte allt. Jag gillade att jobba själv, utan anställda. Frihet var viktigare än expansion. ” När Windows ersatte DOS saknade han rätta gnistan att skriva om sina system. ”Jag var nöjd. Jag ville hellre leva än jaga nästa version.”
Han gick i pension vid 59 års ålder – lugnt, utan dramatik – och lät datorerna bli hobby i stället för yrke.
Epilog – När arbetet tystnar men minnena talar
Tre liv.
Tre karriärer.
Tre sätt att möta en tid som förändrade allt.
Kurt reste genom världar – från Silicon Valley till Tokyo och Lagos – med öppen blick och nyfikenhet. Bosse byggde organisationer, företag och livsbalans – från globala möten till tennisbanan i Sigtuna. Rune skrev kod och framtid på egen hand – med tålamod, nyfikenhet och integritet.
De levde i en tid när datorer fortfarande luktade elektronik, när faxen var magisk och när man fortfarande skickade mikrofilm med flygpost. Men framför allt levde de i takt med sin tid – och formade den.
Och där, i korsningen mellan teknik, mänsklighet och livsval, möttes deras berättelser – en gubbröra av minnen, mod och mening.
Kolbäck i november månad 2025.
Kurt Larsson