|
|
Berättelse om
gamla Kolbäck |
Förplägnadsställen
under 1900- talet del 1.
Under vintern 2007 har vi i studiecirkeln
Vår Hembygd inom PRO börjat beskrivningen av
caféer och matställen i Kolbäck med omnejd.
En uppgift vi trodde oss klara av innan sommaren.
Vart efter forskningen pågick upptäckte vi och
blev också påminda om fler och fler näringsställen,
speciellt utanför samhället.
I stället för att nu lämna ett oavslutat
arbete beslutade vi att presentera det vi har klart och
hoppas ta upp en fortsättning i höst. (Finns även
i tryck)
I studiecirkeln har förutom undertecknad fyra engagerade
damer deltagit:
Birgit Carlsson, Bodil Eriksson, Monica Hallström och
Lilly Rehnblom.
Kolbäck i maj 2007
Kurt Larsson
Gartz Pensionat
Olga Gartz var för de flesta en välbekant person
i Kolbäck. Många bröllop, födelsedagskalas,
begravningskaffe, föreningssammankomster anordnade
hon under sina 26 år som egen företagare.
Som många andra flickor på den tiden började
Olga Nyström från Ervalla sin karriär
som piga på Herrevads Gård hos familjen Allan
Gartz.
Hela familjen Gartz som nu även innefattade Olga,
då hon gift sig med Harald sonen i huset, flyttade
från gården i början på 1930-talet
till deras nybyggda Villa Gullbacken på Hantverkargatan
i Herrevad. Paret hade då en dotter, Vilma.
|
 |
Olga etablerade
sig 1941som företagare och arrenderade närliggande
Kolbäcks Gästgivaregård. Gården
ägdes då av bönderna i trakten och deras
företag Kolbäcks Skjutsbolag.
Kolbäcks kommun köpte gästgiveriet 1950
och förmodligen kom parterna inte överens om
en fortsättning av arrendet.
I elva år drev hon dock gästgiveriet.
Olga öppnade nu ett pensionat på Villa Gullbacken
och blev konkurrent till Gästis. Hon hade järnvägs¬arbetare
och resande som inneboende och en matservering där
anställda vid järnvägen, Mölntorps-fabriken
och andra verkstäder intog sina luncher.
Olga Gartz från ett foto av Kolbäcks Folkets
Parks styrelse 1940.
|
Det första stora kalaset var Henrik Anderssons, Bil-Anders,
50-års fest.
Olga Gartz lagade maten själv och hade unga flickor
och sonen Erik som hjälpte henne med servering och
dukning. Dottern Vilma berättade om hur hon och flickorna
arbetade hårt men också hade väldigt roligt
och blev bra och rättvist behandlade av sin chef.
De åkte även ut till Dingtuna, Munktorp och till
olika ställen i Västerås för att laga
och servera mat på fester och andra tillställningar.
Olga Gartz drev pensionatet från 1952 och i 15 år
framåt. Olga avled 1982, 85 år gammal. |
Villa Gullbacken Foto Kurt Larsson 2007 |
Annies Konditor
En herre vid namn Svensson (förnamnet okänt)
hade café och bageri på Åsvägen
fram till ca 1940 då Annie Eriksson tog över
verksamheten.
Konditoriet bestod av, förutom cafédelen,
en stor sal som hyrdes ut till föreningsmöten
och fester. I salen hade också Missionskyrkan söndagsskola
för barn.
Bageriet som var inrymt i källarplanet bestod av
2 rum vägg i vägg med en tvättstuga som
hela kvarteret hade tillgång till. I fastigheten
fanns även en bank samt flera hyreslägenheter.
Annies Konditori övertogs av Karl-Gunnar Martinsson
1946, han var då 21 år gammal. Till sin hjälp
i bageriet hade han Gunnar Fredlén och flera unga
lärlingar som Björn Nilsson. Charkvaror till
smörgåsarna köptes av Åke Andersson,
Kött-Åke, som hade charkuteriaffär.
|
Annie Eriksson till höger på bilden |
Björn N. och Gunnar F. |
Caféet var inte bara en samlingspunkt för
alla i trakten utan även för resenärer på
genomresa som tog sig en fika i väntan på nästa
tåg. Sommartid fanns det även utomhusservering.
Där kunde man avnjuta en glass tillverkad i caféets
egen glassmaskin, en lyx som inte alla konditorier kunde
erbjuda på den tiden.
Det hände att företag ringde och ville ha kaffekorgar
till sina arbetsplatser, de levererades oftast per cykel.
Plåtmanufaktur i Mölntorp och Kolbäcks Elektriska
Verkstad bjöd varje år sina anställda på
luciakaffe tidigt på luciadagens morgon som konditoriet
skulle leverera på ort och ställe.
Utanför bageriet fanns det en inhägnad fruktträdgård.
Ingen fick ta av skörden för Selma Kivistik, ägare
till fastigheten, var en mycket bestämd dam. Varje
år kom hon från Stockholm och gjorde inspektionsbesök
och hyresuppgörelser. |
På Åsvägen har förmodligen funnits
café och övernattningsrum
för tågpersonal sedan slutet på 1800-talet. |
Nya Konditoriet
1954/55 flyttade verksamheten till Centrumhuset och bytte
då namn till
Nya Konditoriet.
Årsskiftet 1958/59 övertogs
caférörelsen av Lars och Marianne Jansson från
Köping, K-G Martinsson fortsatte med caféverksamhet
på annan ort.
I de gamla lokalerna på Åsvägen startade
annan verksamhet.
Caltexbaren
I början på 1960 talet fanns under några
år en bar vid Caltex Bensinstation som låg
i korsningen Vänstavägen och Köpingsvägen.
Irma Segerström ansvarade för baren som inte
enbart serverade mat och kaffe utan även godis och
glass, för de yngre barnen blev det ett populärt
ställe. Caltexbaren blev en samlingspunkt för
ungdomarna som bodde på området och i dess
omgivning.
Baren övertogs av familjen Ludvigsson som tidigare
drivit Café Monaco i Köping.
|
|
Kolbäcks Gästgivaregård
Kort historik
När man långt tillbaks i tiden skulle förflytta
sig på land fick man göra det till fots eller
med hjälp av häst. Matställen och övernattningsplatser
fanns inte.
En resenär var oftast tvungen att tigga nattlogi,
i allmänhet hos någon bonde, eller i värsta
fall sova utomhus. Finare folk tog logi hos präs¬terna.
Kungen var den ende som hade rätt att kräva
förtäring och logi oavsett vem han och hans
sällskap än uppsökte.
Magnus Ladulås beslutade år 1279 att stormän
och soldater inte längre fick våldgästa
gårdarna längs vägen. Särskilda härbärgen
skulle finnas där re¬sande kunde äta, sova
och vila sina hästar.
Nästan varje svensk regent fram till modern tid har
haft synpunkter på vägkrogarna, vilket visar
vilken betydelse de har haft för landets kommunikationsväsende.
Skjutsstationer och gästgiverier
Det var först under 1600-talet som utbyggnaden av
vägar med gästgiverier blev reglerad i stadgar
och förordningar. Då bestämdes att tavernorna
också skulle fungera som skjutsstationer. Den första
gästgiveristadgan kom 1636.
Ansvariga för skjutshållet i Kolbäck var
bönder i Kolbäck, Svedvi, Berg, Säby, Ryttern
och Munktorp. Man skulle ha 12-15 hästar redo per
dygn. 1845 bildades Kolbäcks Skjutsbolag och Gästgiverigård.
Hela Kolbäcks samhälle har vuxit upp på
mark som tillhörde bolaget. Gården och gästgiveriet
arrenderades ut och arrendator fick även ta ansvar
för skjutshållet.
1875 öppnas järnvägstrafik och resandet
till häst avtog. Skjutsföreningen i Kolbäck
började sälja ut sitt stora markinnehav både
till privatpersoner och till järnvägen.
Den sista stora markaffären gjordes med Kolbäcks
kommun 1950. Köpeskillingen var på 200 000:-.
Kolbäcks skjutsförening, som var landets sista,
upplöstes så sent som 1951. |
 |
Provryttare (försäljare)
skjutsades till kunderna
Foto från 1920
|
På gästgiverierna var
det noga reglerat hur rum och matsal skulle se ut. Här
är några exempel:
• Se till
att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på
sig från föregående måltider
• Då servett framställes, bör den
vara ren
• Skär ej brödskivorna tjockare
än 1/4 tum
• Bjud ej resande härsket
smör eller illafarna ägg
• Tag bort
alla cigarrstumpar från blomkrukorna
•
Stolar, bord och sängar böra hava många
ben, så att de icke behöva stöd av väggarna
• Håll rummen varma då kall väderlek
inträffar, även om inga resande för tillfället
finns i dem |
Kolbäck var "Kollebäck"
1755
Förmodligen fick Kolbäck sitt gästgiveri
i slutet på 1600-talet.
Det första kända dokumentet daterar sig till år
1670 då en Henrik Mattson driver "Kohlbäcks
Kroug".
Tinget i Snevringe härad hölls på gästgivargården
fram till 1894 då tingshuset stod klart.
1913 förlades Kolbäcks Lantmannaskola till gästgivaregården
och verkade i 20 år framåt
Det lagstadgade gästgiveriväsendet avskaffades
år 1933.
Nya sätt att resa blev också slutet för
många gästgiverier.
Många är krögarna som avlöst varandra
genom århundradena.
De senaste är Marianne och Jarmo Koskela som driver
gästgiveriet sedan 2005. |
Gästgivaregården i början av 1890-talet.
|
Saxat från www.kolbacksgastgivaregard.com i april
2007
Under 1700-, 1800-, 1900-talet har många av historiens
makt- och kulturpersonligheter gästat här på
sina resor genom Sverige. Bl. a. bodde Carl-Michael Bellman
här på sin resa från Stockholm till Gustav
III på Kungsörs kungsgård. En annan gäst
har varit den berömde skalden Erik Gustaf Geijer.
På 1970-talet skrev Maria Lang en deckare med handlingen
förlagd till Kolbäcks Gästgivaregård.
Titeln på boken är: Vem väntar på
värdshuset.
På Kolbäcks Gästgivaregård har livets
goda hyllats i århundraden av både vanliga människor
och prominenta resenärer. Kolbäcks Gästgivaregård
drivs inte efter några internationella standardformer,
utan efter sina egna idéer och traditioner |
Huset, där dagens gästgivaregård i Kolbäck
är inrymd,
fick sin utformning i slutet av1890-talet.
Foto Kurt Larsson 2007 |
Lisas bar
1955 började Lisa Måhlberg som ansvarig för
personal¬matsalen på PLM: s fabrik i Mölntorp.
Arbetsuppgifterna var att beställa hem och dela ut
matlådor till de anställda.
Tidigare hade Gun Matuzewski både lagat och serverat
maten, men när det inte var lönsamt slutade hon
och Lisa fick jobbet.
Matsalen och en bostad var då inrymda i den fastighet
som senare på 1960 talet blev kontor. I slutet på
1950-talet flyttade matsalen till Kvarnfors. I en lägenhet
på övre våningen bodde Augustin Sääv,
som var vaktmästare/fastig¬hetsskötare på
fabriken. |
 |
Lisas första
arbetsdagen i Kvarnfors
|
När Lisa Måhlberg började i personalmatsalen
1955 levererades ca 25 portioner mat, som successivt ökade
till att som mest bli ca 40 – 50.
Maten togs nu från Gästgivaregården i Kolbäck,
Dahlbergs i Medåker, Andelsslakteriet i Västerås
och senare från pizzerior både i Kolbäck
och i Hallstahammar. Vartefter de anställda tröttnade
på maten bytte man leverantör. När Lisa
slutade 1991 efter mer än 35 års servering var
antalet matportioner nere på ungefär samma nivå
som 1955.
I mitten på 1970 inrymdes utställningslokal och
rum för representation i lägen¬heten ovanpå
matsalen i Kvarnfors, hon började då laga mat
till besökande på företaget och ordnade
med julbord för företagsnämnden och fackföreningsordföranden.
Varifrån kommer då namnet LISAS BAR?
Någon gång i mitten på 1970-talet arbetade
en verkstadschef vid namn Torbjörn Shöön
på företaget, som då hade sålts
till Gustafsberg VVS AB. När han besökte fabriken
i Gustafsberg beställde han en emaljerad skylt. Han
gav den till henne som present. Skylten sattes upp med
löfte om att när Lisa gick i pension skulle
hon få behålla skylten. Så blev det
också! |
Invigningen av lunchrummet i Kvarnfors |
|
